Har idag konstaterat att det ställe jag jobbar på är en riktig energitjuv. Jag är verkligen helt slut när jag kommer hem på dagarna och då inte fysiskt utan framförallt psykiskt utmattad, det är tur att jag bara ska vara där några veckor annars hade det inte funkat.

Jag är också fascinerad av att människor kan vara så initiativlösa (vet inte om det är ett riktigt ord eller ej) men på det stället jag jobbar just nu är jag den med mest go och idéer och då kan jag meddela att jag brukar vara den som bara lugnt hänger på så det är väl bara att konstatera att det inte händer så mycket (jag försöker iallafall dra igång lite action men egentligen tycker jag inte att det ska ligga på vikariens ansvar.

Så, nu har jag även indirekt informerat om varför det inte bloggas så mycket men jag återkommer till helgen! 

Boken handlar om en psykavdelning på ett militärt fältsjukhus. Den är inte jättebra men ganska lätt att ta sig igenom. Om du pendlar två timmar per dag och vill ha tidsfördriv (kanske för att du ska slippa bli sur för att resan tar bra mycket längre tid än vad den borde pga lövhalka - den töntigaste halkan jag vet) så fungerar boken.

Ett förslag är att ha ett täckande pocketfodral om boken så att dina medresenärer inte tjuvkikar på titeln och sen spenderar sin resa med att fundera på vad det är för snusk du läser (det är ytterst lite snusk i boken, hade trott (och kanske hoppats) på mer med tanke på titeln).

Min grymt långa Leonardo DiCaprio weekend är över (den höll väl på en sisådär två veckor tror jag), nu har jag sett klart den andra filmen jag köpte;

Min bild av den kanske inte är helt rättvis eftersom jag sett den uppdelad på ca tio gånger (men jag har ju sett den förr också). Tycker filmen är ok, bättre än The Beach, skulle dock vilja ha hans relation till sin far förklarad för mig för jag erkänner, vissa av far-son scenerna förstår jag inte alls. 

I filmen Bridget Jones dagbok (i boken också, men jag såg filmen senast) talas det en del om att omgivningen undrar/ställer en hel del frågor om singelkvinnans sexliv... igenkänningsgrad=hög.

Låt oss konstatera att jag runt samma ålder som Bridget Jones och nej, blir inte tillfrågad om hur det är med mitt sexliv från höger och vänster men, helt plötsligt verkar folk tycka att det är ok att fråga om jag inte vill ha barn någon dag, om jag har funderat på det, påpeka att andelen fertila år är begränsade osv.

Från nära vänner som känner mig och bryr sig om mig kan jag förstå frågan (de pratar ju gärna en stund om det också) men när människor som jag inte känner, som jag mött (genom jobbet och därmed bara på jobbet)  för första gången för mindre än en vecka sedan helt ogenertat ställer dessa frågor och kommer med åsikter om det blir jag faktiskt störd.

Tänker inte folk på att detta kan vara (och faktiskt är för mig) en jätte känslig fråga. Det är ju inte så att jag inte vet hur gammal jag är eller att fertiliteten  sjunker för varje år som går, jag är också väl medveten om att tiden går fort, man behöver ju inte slänga det i ansiktet på andra människor. Det blir ju också svårt att besvara e frågor och påståenden man får från (låt mig vara ärlig) okända människor, jag vill inte vara otrevlig eller bli för personlig. Önskar att de hellre skulle fråga om hur mitt sexliv var, känns som en långt mindre privat fråga.

Ibland på under dagarna undrar jag verkligen vad jag håller på med (barn kan verkligen konsten att gå en på nerverna), men så sitter man här; tittar på Mikael Persbrant, äter digestivekex med räkost, dricker cola och vet att man kommer att få lön...då kan man inte mycket annat än njuta och må bra!

(har inte tid/ork att skriva så mycket i veckorna men till helgen lovar jag fler inlägg samt recensioner på minst en bok samt en film) 

...ännu ett mål för veckan; att bädda sängen på morgonen, tycker om att komma hem till en bäddad säng, är inte lika förtjust i att bädda på morgonen.

(Har lugnat mig lite från förra inlägget och ska nu sova på saken och försöka tänka rationellt imorgon.)

Veckans  mål var att söka två jobb, det har då rakt inte gjorts så målet för nästa vecka blir tre sökta jobb. (dagens youtube får vi vänta med en vecka till det hinns inte med i veckan skulle jag kunna tro)

Imorgon börjar jag min femveckors vikarie period och det känns riktigt bra. Förskolan ligger en bit hemmifrån så jag kommer att spendera ca en timme per dag i kollektivtrafiken, så, troligtvis kan det bli en eller annan bokrecension under denna period. Till imorgon laddar jag dock mp3´n med Lantz i p4 från i fredags och som jag inte hunnit lyssna på än. 

Det finns ingen i hela världen som kan göra mig så glad som min mamma eller som har så bra råd att ge, hon är alltid den jag ringer först nästan vad det än gäller.

Tyvärr finns det ingen i hela världen som kan få mig så ledsen och att må så dåligt som hon heller. Efter ett tio minuters samtal med henne sitter jag nu här med krokodiltårar, mer uppriven än vad jag varit på jag vet inte hur länge.

Egentligen handlar det om bagateller, en av sakerna var att hon påpekade att jag inte ringt min bror och frågat hur det gick på något lopp han sprang igår (han springer lopp mest hela tiden, hur f-n ska jag kunna hålla koll på det, och ärligt talat tycker jag inte att det är så himlans viktigt, tror inte att det är viktigt för honom heller). Som sagt det handlar om bagateller men hon har en underlig förmåga att få mig att känna som om det är det värsta man kan göra (eller i det här fallet inte göra) i världen. 

Hade tänkt skriva ett glatt inlägg här för så var det innan samtalet (var peppad och glad inför morgondagen) men nu känns allt skit så, en annan dag.