det är synd att man inte vet vad andra tycker om en eller hur de ser på en...på senare tid har jag flera gånger blivit överraskad över hur olika människor ser på mig...man vet ju oftast bara hur man tror att olika människor uppfattar en...i mitt fall kan jag bara säga att det verkar vara en ocean mellan hur jag ser på mig, hur jag tror att andra ser på mig och hur de faktiskt ser på mig...tyvärr visar det sig har jag ännu inte kommit till den punkten att jag vet mitt eget värde (då det jag fått höra varit bra mycket mer positivt än jag någonsinn knnat tro och kommit från människor i mitt liv som jag inte trott såg så på mig)...frågan jag samtidigt ställer mig är varför jag har en tendes att omge mig med människor som tycker om att trycka ner mig...aaa lite att fundera på nu.

...när man känner sig totalt misslyckad...gör ont...

...löser sig

och elaka mot varandra?

..och säger det igen - alkohol är ett gift, men ett ganska trevligt sådant...

Hur uppnår man lycka?

Är lycka målet?

Vilken typ av människor funderar på den här typen av frågor?

själv kommer jag mest bara på frågan, orkar liksom aldrig fundera på vad svaret skulle kunna vara och då kommer vi tillbaka till...ytligt?

...att inte tänka djupa tankar?

eller är det bara sån man är?

mot sig själv och andra?

hur vågar man öppna sig så mycket?

...är man så bra på att prioritera andra och bortpriotisera sig själv? Kan ju bara tala för mig själv men faktum är att löften till andra håller jag alltid - löften till mig själv - nä, det är ganska ofta de inte uppfylls...

"nya livet" går fortfarande ok (vid pms är det ändrade regler så...) och imorgon är det ny vecka, med god planering hoppas jag på att den ska flyta fint!

Jag har en ny app på telefonen med pepptalks på ett par minuter vardera - kan tipsa om det - även om det ibland är lite väl hurtigt så tror jag ändå på "fake it til you make it" till slut mår man bättre och det blir lite lättare:)